Utdrag ur en längtan

Jag hittade just det här stycket i min Google Drive. Det är från 24 juni 2015. Det är skrivet i panik över att jag inte kan ta mig an någonting på jobbet eller i vardagen för att jag har sån dille på en roll. Jag hade kommit längre än någon annan i utagningsprocessen. Filmen i sig har fortfarande inte fått sin finansiering, så hela castandet lades på is och jag är inte med i processen längre. Jag känner inte alls så som jag beskrivit längre. Hur som helst så är den här texten större än så. När jag skriver det här så vet jag inte att jag är på väg rätt in i en sorts depression. Utarbetad och tillintetgjord på den arbetsplats jag var och som man rimligen kan utläsa nu i efterhand så använde jag drömmen om den här rollen som en verklighetsflykt. 

Det kryper i kroppen. Som en omvänd orgasm av behagligt obehag. En orgasm utan klimax. Ett ständigt pågående antiklimax. En tankeorm som blir fysisk. I benen och i armarna. Den smet från magen för längesen. En tanke som blivit fysisk, en känsla. Jag känner att jag vill säga något men säger ingenting. En känsla som inte kan ta form i gråt eller skratt. Som att huden är för trång. För min längtan. Jag vet att det finns två alternativ. Förnekelse och förtryck av explosionen eller bejakande. Bejakar jag den lever den sitt eget liv. Fantasin vet inga gränser när längtan bejakas. Jag ser unika och fantastiska scener framför mig varje kväll, under varje liten paus i vardagen, i varje vilostund. Jag vet att mitt bejakande inte går att göra ogjort. Adrenalinpåslaget och framförallt den enorma lycka som infinner sig må vara konstruerad, väldigt artificiell. Konstruerad av en hjärna som inte vill eller orkar förneka känslan sitt liv i det fria. Den konstruerade lyckan låter mig känna att jag lever och att jag älskar livet, om än bara för en stund. Den följs allt som oftast av en avgrund, när tillräckligt många motbevis kommit till ytan och hjärnan erkänner sig besegrad, oftast med händerna i luften. Hjärnan kapitulerar med hedern i behåll, redo att bygga upp nästa lyckorus. Två steg fram och ett steg tillbaka. Jag vill leva i längtan och kärleken även om den är artificiell och inte besvarad. Kärleken väcker mig. Visst vore det fint att få dela den men det är inte absolut nödvändigt. Jag vet att om jag kan älska betyder det att jag älskar mig själv. Kan jag längta finns det en grundläggande känsla av att jag är berättigad en längtan, en tro på att jag kan. Jag förtjänar det jag åtrår och det räcker långt. Jag vet att jag kan och att det skulle vara fantastisk. Jag har mycket att ge och blir det inget av så överlever jag. Jag överlever men lever ett lite fattigare liv. Ett liv att fylla med nästa längtan.  Juni 2015

Det var som en ohälsosam besatthet som jag unnade mig. Jag tror att det är såhär självskadebeteende fungerar för de flesta. Är lyckligt lottad att det inte var mer fysiskt än så för min del!  

Kul grejer

Här kommer ett hetsigt inlägg om kul grejer som måste ses/höras/upplevas/uppmärksammas

1 Viktigast: Norska tangAANGEN Iben Akerlie. Satan vilken skådis, googla henne. Förhoppningsvis hittar du den danska kortfilmen Ude i havet och om inte så se bara hur sprallskön hon e. Norra europas J Lawrence 2.0 säger jag. http://www.nattogdag.no/duerhenta/du-er-henta-episode-3-med-gjest-iben-akerlie/ Här är hon rolig

2. Näst viktigast; Jag fascineras av produktioner som förmedlar ett tillstånd, en känsla ett varande. Så som Norges motsvarighet till SVTs nya serie SKAM. WOW. Så snygg, så koncis, så målande, så rolig. Exakt om hur det är att gå i gymnasiet idag. Halvt om halvt underdog-perspektiv med status- och maktsymboler som skiftar när vi rör oss mellan umgängen och situationer. Med en såndaär proxy-grej i webläsaren kan du se den (varför delar vi inte bara public service med norge??) men helst ska du åka till Norge eller hjälpa mig att få hit den genom att tipsa SVT om inköpet. (maila edit@svt.se) https://tv.nrk.no/serie/skam

3 BÄSTA FEMINISTISKA DOLDISLÅTEN: "It's my life" med Amy Diamond (2009)

Ref:
It's my life and I do what I feel right
Tell the boys that it's my life
When I walk the night, woah
It's my life, my decision
I want you with provision
It's my life when you hold me tight
<3333333333


6 november

Att skjuta upp födelsedagsgrattis är aldrig en bra idé. När jag få Facebook-notificationen på morgonen så tänker jag "JIPPI det är den här människans dag idag!" och att jag minnsann ska ära den ordentligt. Jag tänker samtidigt att jag vill vänta ut hetsen och ge ett genomtänkt grattis när det har lugnat sig. Ett steg är att stå utanför Facebook-grattiset. Å ena sidan för att jag är lat men å andra sidan motiverar jag det med att det ändå vore för opersonligt. Problemet uppstår när personen i fråga Instagrammar om sin födelsedag för alla som har likeat det och grattar efteråt ser ut att bara gratta för att det instagrammades. Här får jag en konstig känsla av att födelsedagsbarnet skulle känna att jag har "glömt" dess stora dag men det är helt irrationellt om det här inte är en familjemedlem - vem tusan håller koll på födelsedagar in times of sociala medier?? Förhoppningsvis slutar dagen med ett riktigt välformulerat och hjärtligt grattissms. Om inte det så brukar jag ge mig själv åtminstånd 12 timmar av följande dag för att komp-gratta. När de 12 timmarna har gått är det bara att inse att den vänskapen har gått åt skogen och att jag fuckat upp. Jag är just ny inne i ett 12-pass med två vänner. Håller tummarna för mig själv!!! Det måste bli av nu. När jag mesar ur och ger försenat grattis på Facebook så tycker jag att "Grattis på dagen efter din födelsedag" är rätt fint. Det kan alla använda sig av, varsågod!
 
Jag har fortsatt vara sjuk den här veckan men ändå haft lite för mig. Har testat på yoga i livet och det funkade på så sätt att det var så svårt att jag kunde inte tänka på något annat under hela passet och det måste väl räknas som mindfullness i sig?
Har även hittat lyckan i Friskis & Svettis' Broadway danspass ! ! ! Log med öppen mun hela passet, det var som över på 5 minuter och kändes inte som träning mer än dans på svartklubb i några timmar. Jag är helt såld. Alla musikallåtar en känner till med rätt coola och lätta moves resulterade i en sexig och hurtig atmosfär som jag skulle vilja föda barn i - riktigt bra atmosfär helt enkelt. 
Nu är jag sen. Hade planerat en riktigt god äggmacka men hinner inte det så det får bli en mindre god macka utan ägg för jag ska springa till sista inspelningsdagen på SVT-Baluba-humorsatsningen VÅRDGÅRDEN. En crazy serie som kommer på SVT i vår. Återkommer med mina känslor inför detta. Idag ska jag iallafall få spela mot bland annat en mini-ponny och det blir gulligt tror jag.
 

1 november

woho!
Jag har haft en händelsetom helg! Önskar att det var helt självvalt men det var i förkylningens våld. Jag har dock hunnit tänka massa. Funderat över vad jag vill göra i vår. Vilka resmål som känns viktiga och vad jag vill lära mig. Min pappa var världsmästare i windsurfing två gånger i sitt liv. Han hann inte leva länge nog för att lära upp mig men jag har tagit det i egna händer till och från. Det är väl passande att skriva om såhär till allahelgona. Jag har aldrig bott nära en gravplats till någon närstående så det här med att tända ljus och hänga vid graven är helt främmande för mig. Det gör min fina Bestemor i Kristiansand, Norge, på födelsedagar, dödsdagar och högtider. Mitt i skriveriet här så ringer min Bestemor. Hon har varit vid far och farfar och tänt lyktor både igår och idag. En extra gång nu för en stund sen för att se att de fortfarande lyser. Tillbaka till padre mia. Han gick bort när jag var 6 år och när jag var 14 och hade blivit svensk så skrev jag ett massivt skolarbete om hans liv. Det var mäktigt och säkert terapeutiskt på något sätt. Det var väl genom det jag förstod hur stor del vattensporten hade varit i hans liv, trots att jag och min bror haft massa coola pokaler i våra rum sen flytten till Sverige. Jag konfirmerade mig kristet den sommaren och önskade mig pengar till att köpa en egen bräda för att kunna lära mig. Jag fick nästan ihop till en. Jag började gå kurs den sommaren för alla windsurfande vänner och kontakter fanns inte här i Stockholm, Sverige. Kursen kostade 500kr/dag och snart var brädpengarna inte många. Men då kunde jag iallafall surfa! Det blev alltså ingen bräda så jag har alltid hyrt när det väl blivit av. Sedan dess har jag stått på bräda vid några spridda tillfällen, på klassresan till italien, hemma hos en kille som gick året under mig i högstadiet, en gång på Bali, hos släkten i Norge (fast där var prestationsångesten så stark så jag tog för stort segel och det blev pannkaka), ute vid surfcentret vid Erstaviken där jag blivit upplärd av den fantastiska familjen Lunusjkin, på bästis Loves landställe (prestationsångest där igen när jag hypeat upp mig själv och mina gener). Nu var det över två år sedan sist och det känns dumt. Därför är mitt mål att jag ska känna mig bra på att Windsurfa. Det är något jag vill göra.
 
Söker nu billigt, tjejvänligt ställe att resa själv till för att dyka rätt in i konsten några veckor under jan/feb i vår. Vill hänge mig. 
 

30 oktober

Det var inte ett skämt att jag skulle springa till körlektionen i pyjamas - det gjorde jag. Kom lite sent såklart, jävla dumt att göra när man själv betalar för lektionerna. Det är kul att köra bil tycker jag. Särskillt eftersom att ta körkort och föda barn har varit de två moment jag varit fullständigt övertygad om att jag aldrig kommer att klara. Nu är jag ändå på någon väg med körkortet. 
 
När jag kom hem gjorde jag en bra sjukaktivitet - jag bakade, nästan. Karameliserade apelsinskivor med chokladdopp hette det så fint. Det blev gott men jag ska nog göra nya, finare ikväll. Det var nog min första hemmakväll med föräldrarna sen juni-någonting igår så jag kände mig väldigt motiverad att se gemensam film. Smällde upp Turist som de inte hade sett förut. Min lillasyster babblade hela filmen. Jag tror hon uppfattade den tryckta atmosfären i filmen såpass starkt att hon kände att hon ville lätta på stämningen med några "rätt åt honom!", "men så kan man inte göra" och "men tänk vad dumt för barnen nu, det är ju inte så kul för dom". Jag tycker filmupplevelsen blev relativt värdig ändå. Och då hade vi både babblig syster, brinnande brasa och tillskott i form av mammas bästis som kom mot slutet. Jag tycker det kan vara svårt att se bra film på ett "värdigt" sätt. Jag själv kan behöva sällskap, helst i form av en biosalong eller en extra viktig person, för att på riktigt koppla bort omvärlden och lägga bort tex. mobilen och tankar därtill. Med sällskap så känner jag att även om jag sett filmen förr så vill jag göra mitt sällskaps upplevelse viktig. Jag har lärt mig en del av Filip i det avseendet. Han är en filmfantast som gjorde det väldigt klart för mig att man inte pratar under film, i tidigt skede av vårt förhållande. Lite motsägelsefullt är han också den som pausar och spolar tillbaka helt utan respekt för min upplevelse för att visa någon teknisk grej. Jag tycker om det men det har också fått mig att uppskatta bio än mer. 
 
Idag är jag fortfarande sjuk. Blir sådär anfådd av att gå upp för trappen och hostar ut mina lungor. Jag har slötittat på SVT Öppet Arkiv och trailers hela morgonen. Har också spolat fram lite i olika TV-serier för att kolla på kompisar. Väl inne i inspirationsflowet kollar jag showreels för att se hur jag själv vill klippa min. Det här är och förblir min favorit: min enormt begåvade vän, och en av årets nominerade för Stockholm Filmfestivals Rising Star, Rasmus Luthanders. Den här reelen använde jag mig av tidigare i höst när jag kände mig tom på inspiration inför en scen i Heroes of the Baltic Sea (YLE). 
 
Jag är glad att kunna inspireras av vänner och kollegor, såväl äldre som i min egen ålder. Det finns en pyttekort scen i Alena (Silvio Entertainment, 2015) med Malin (Persson) som jag också plockar fram när jag behöver inspiration. När den släpps ska jag lägga upp den här, den är så mycket på bara några sekunder. Det är bra hantverk för mig. Appropå hantverk så är det idag info om att söka Scenskolan i Stockholm släpps. Ska titta på vad det där handlar om.
 
Nu ska jag fortsätta vara sjuk genom att lyssna på en tysk podcast, zappa Netflix och kanske gå väldigt varmt klädd ut i skogen. 

29 oktober

Jag har inte skrivit på länge, så är det. Fick prestationsångest av mitt förra inlägg. Jag kom på nu i stunden att jag ville skriva och då gör jag det för annars blir det inte av. Jag tänker på hur jag vill skriva. Inte bara vad jag vill skriva om utan också hur jag vill formulera mig. Jag hade en tanke om att formulera mig medvetet och fint och vackert men jag formulerar mig nog mest effektivt som jag skriver sms - och tyvärr är det nog enda sättet den här bloggen kommer att uppdateras alls. Ett genomtänkt språk är något jag verkligen uppskattar och vill bistå världen med men då det blir ytterligare en tygnd i funderingen om jag orkar skriva alls så stryker jag det nu - tills vidare. 
 
Jag är hemma sjuk. Jag har varit på jobb sjuk de senaste veckorna och det har varit tungt. Jag har varit arg på kroppen som inte fattar att jag får göra det jag drömmer om och att den borde bejaka det och inte strula med hosta och snor och yrsel. Men den kör på ändå, kanske för att stoppa mig. På inspelning får jag frågan "men är du sjuk idag igen?". Och det är jag när jag igår jobbade 12h + 2h restid och inte hinner till apotek och ska på kommunfullmäktigegruppsmöte i Stadshuset om kvällen och vill uppvakta mina vänner.
 
Filip och jag får bo kvar i vår drömruta på 24kvm på Sveavägen till början av januari och vi skaffade en hamster i måndags och vår utsikt är ett kylshigt höstigt vackert Observatorielunden. Det fantastiska till trots så bor jag hemma hos familjen i Nacka sen igår kväll och stannar nog här till och med måndag. Minst. Det var från början för att vara lite särbo men nu när jag är här i gamla skor så känner jag mig lugn och trygg och det är 40 min till stan så är det inget måste att bjuda alla ut på fika så fort jag inte jobbar. Nu hoppas jag att kroppen tar tag i sig och blir frisk. Jag hjälper till genom att ligga i sängen, förutom dagens enda måste som är en körlektion. Jag ska åka till den nu, känner inte riktigt att jag hunnit öva på det vi bestämde för två veckor sedan. Det skaver. Skulle egentligen åkt till Maria min mönsterkonstuerande fina vän i Borås imorse men pga den här lektionen fick jag ställa in. Tackar lektionen lite för det. Fast jag saknar Maria så. Hon kommer hem till Sverigepremiären av ALENA 13 november iallafall. Det längtar jag till. 
 
Hejsvej springer till bussen i pyjamas nu

Att lära känna vuxna

En månads förlängning på sommarboendet har vi fått. Det känns väldigt hemma och tryggt i lägenheten. Samboskap är intressant och vårat är lyckat, tycker jag. 
 
Jag är intresserad av intergenerationella vänskapsrelationer. Förväntningarna och fördomarna, både vännerna emellan och från omgivningen. Hur vi katergoriserar varandra efter ålder och hur lätt det kan rubbas eller hur svårt det är.
 
I onsdags bjöd Filips moster + familj oss två på restaurang med fördrink och hela paketet. Det var kul, inte bara trevligt, utan roligt och givande och inte tråkigt för en sekund. Det kändes vänskapligt och absolut familjärt men inte på det vanliga träffa-släkten-viset. Det var en fin kväll och jag hoppas vi träffar dom snart igen. Intressant i fallet: familjen bor i England och Filip träffar dom därför inte så ofta. Eller det kanske inte alls spelar roll i fallet. Jag tror lika mycket på att det kan vara så att har man bestämt sig för att det är en cool och rolig moster så är steget från barn-vuxen-relation mycket lättare att ta. Eftersom båda har levt med en väntan på att det är en barnfas som ska ta slut. Jag vill generalisera så se det inte som en studie av Filip och hans moster.
                Jag känner mig ofullständig i mitt tyckande och tänkande eftersom jag bara levt mitt liv som barn tills nyligen. Min upplevelse är att alla tråkiga gnälliga vuxna just har blivit medmänniskor och att jag alltmer bemöts med en helt nyfunnen respekt. Det är intressant att uppleva det eftersom det känns som att jag träffar nya människor i gamla människors kroppar. Det är också skrämmande att inse att de som tidigare var självklara, personlighetslösa vuxna på fasta platser i mitt liv nu är personer vars åsikter och egenskaper jag eventuellt inte alls vill ha att göra med. Enkel jämförelse: en cool person är oftast inte cool på samma sätt när man lärt känna personen och upptäckt en bredare personlighet. En barn-vuxen-relation är också censurerad på det viset tycker jag.
 
Geniala Lena Andersson beskriver i Utan personligt ansvar den viktiga reformen/revolutionen barn och föräldrar genomlider. Hinner inte leta fram precisa citatet just nu, ledsen för det. Kontentan är enligt min uppfattning att vi uppfostrar en del av oss själva i ett barn. Det är det som gör det gångbart att leva i ett sorts minikollektiv med många små individer. Livet fram tills smällen är ett (lyckligt?) ovetande om vad det är för personer man har uppfostrat / levt med. Smällen är alltså när ungdomen börjar få gehör från omgivningen i sina tankebanor - vilda, helt faktabefriade spekulationer här - och de inte bara är tankar och känslor utan kontext. Det är först då det går att formulera tankarna så att någon annan kan begripa kontentan. Jag tror att det är först när vi har våra egna tankar och idéer formulerade för oss själva som vi kan förstå och tolka våra medmänniskors - så som att se vad en förälder är för en person utöver att vara ens förälder. Det är väl mognad. 
 
Det tredje skulle vara något om att när jag och Vindar upptäckte en granne i torsdags så slog det mig att hon på sina ca 80+ vore kul att ha vid middagsbordet. Att få upptäcka henne och hennes liv och tankar och känslor. Det här grundade sig i det väldigt simpla att vi bor i samma hus och att hon var snäll när hon lånade ut konservöppnare. Hon kanske inte alls är någon för mig. Jag hoppas jag får ta reda på det ändå.
 
Helgen var PRIDE-parad, fest, promenad och manusläsning med inslag av att följa ännu en tjej till boende (denna gång 04.00). Nu ska jag avsluta helg med att gå 200 meter bort till mina vänner. Har fortfarande inte vant mig vid att bo i centralt och vill aldrig göra det, det är en ynnest att få förundras över en sån sak dagligen. 

Prata om män utan män

Bechdeltestet finns. Kortfattat är det ett stickprov för kvinnorepresentation i film och TV som går ut på att hitta en konversation mellan två namngivna kvinliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män i mer än fem minuter. Det är ett test som funkar rätt bra om komersiell film och sådär bland andra. Hur som helst, här är en kul krock. På SVT-play visades i våras SVTs ungdomssatsning "En delad värld" som utspelar sig i en värld där nästan alla män dött i en epidemi. De moraliska funderingarna handlar om hur alla ska förhålla sig till detta faktum och vad som bör göras åt saken. De få män som fortfarande lever är världskändisar. I alla större roller utom en ser vi tjejer (Felice Jankell, Felicia Löwerdahl, Mikaela Knapp, jag själv, Meliz Karlge mfl.) och det är därför rätt överraskande att upptäcka att serien inte "klarar" Bechdeltestet. Udda grej.
 
Plockat gif från http://magicae.tumblr.com/ 
 
En SVT-satsning som däremot klarar testet med RÅGE är den nerklippta versionen av vår långfilm som visas på SVT-play nu i juli (Moving Sweden: Alena). ALENA är baserad på Kim W Anderssons finurliga, skräckromantiska seriebok Alena. I filmadaptionen gjordes en begränsad del förändringar, så som det att alla jämnåriga killkaraktärer är i filmen tjejer. Helt enkelt blev privatskolan som berättelsen utspelar sig på en flickskola. Det stärker plotten och effekten av hur gymnasieeleven Alena (jag) fumligt navigerar i en sörja av kärlek, vänskap, bekräftelse, integritet, prestation och psykisk ohälsa. Har man haft svårt att greppa historien och karaktärerna i den nerklippta versionen så förstår jag det. Långfilmen kommer under sen höst, stay tuned. Jag kanske återkommer med lite mer analys. 
 
Jag och Felice är kära i rollerna som Fabienne och Alena
Plockat gif från http://magicae.tumblr.com/ 

Denna sommar, ett liv - och annat tjafs

Fortsätter med pretentiös rubriksättning. Menar inget med den. Njutskäms lite över att jag trampar på Farbror Melkers paradfras genom att inte mena något. 
 
Igår när jag gick från Rålambshovsparken uppstod en situation som står för mycket mer än händelseförloppet i sig. De kön jag uppfattade har relevans. En tjej i sjuttonårsåldern hade svimmat på gatan och knappt hunnit hoppa av sin cykel. Det hade gått några minuter sedan det hände när jag kom till platsen. En gubbe står lutad över henne och jag hinner uppfatta att de inte känner varandra innan jag frågar vad som har hänt. Han säger att hon behöver lite socker och jag plockar fram ur min ryggsäck som hon tar av. Jag frågar henne om hon vill ha vatten och hon visar att hon har eget. En till man stannar hos oss och kollar läget. Vi är nu två män, jag och hon. Jag frågar om hon har långt hem och uppmanar att lämna cykeln och promenera samt erbjuder att jag går med. Vi ska åt samma håll. Gubben säger snabbt som svar på min fråga, men riktat till tjejen att han "inte släpper henne" och att han ska ta hem henne var hon än bor. Jag ser henne i ögonen och menar det övertydligt mycket när jag insisterar på att jag ska åt samma håll och kan gå med henne. Jag förtydligar, "du och jag kan gå". Gubben insisterar på att det är han som ska ta hem henne. Hon ser mig i ögonen och säger "nej tack, det är bra" till mitt förslag. Jag och den andra mannen börjar gå därifrån. Jag ser att den andra mannen vänder sig lika oroligt om som jag för vartannat steg vi tar och när vi hamnar sida vid sida vid trafikljuset säger jag något. Han tyckte också det var obehagligt. Jag säger att jag kan gå två meter framför dom hela vägen till St Eriksplan, jag kan ta den vägen dit jag ska. Han tycker det låter bra och säger att han också ska åt samma håll. 
 
Så kom det sig att tjejen fick ett ekipage på tre personer när hon skulle gå från Fridhemsplan till sin port vid St Eriksplan. Två av oss gick bara med för att vi inte litade på hennes följeslagare. Såhär såg det ut: Först spatserade jag och låtsaslyssnade på musik. Ett helt intakt avstånd på 3 meter var det från mig till tjejen och gubben, hela vägen. Jag höll koll på det i skyltfönster som jag låtsades titta i. Bakom dom gick mannen och vi båda lyssnade halvt på deras samtal. Oroväckande specifika frågor om var hon bor, vilka hon bor med och vilka som är hemma. Det gick bra och jag och mannen stannade väldigt icke-diskret utanför hennes port tills dess att gubben hade gått en bra bit bort och hon in i porten. En större analys är överflödig, det är sorgligt att det behöver bli såhär. Hellre en promenad för många än en för få. 

Sommar utan lov

Jag är mitt i min andra sommar utan lov. Jag tog studenten för ett år och en månad sedan men det kan lika gärna ha varit en vecka eller ett liv sedan. Sommar med lov var Sommarlovsmorgon 09.00 på SVT1 till slutet av mellanstadiet. Efter det var sommar sovmorgon, ofrivillig familjesemester och alldeles för lång tid utan förälskelsen i parallelllkassen. I gymnasiet var sommarlov vila och resa. Precis lagom långt för att vila upp sig och hinna bli uttråkad. Sommar utan lov är mest en temperaturskillnad just nu. Det är också en sommarstängd stad med vissa gator folktomma för att folkfylla andra. Det är en tyst överenskommelse om att sommarens kvällar tillåter och rymmer mycket mer än höstkvällar, trots jobb 08.00 följande dag. Det är fint, och bara en av många andra somrar utan lov. Ungvuxensomrar. Eller barnlösa vuxensomrar. Med barn kommer loven tillbaka i en annan skepnad. Slut på sommartjafs.

Jag har givit mig själv två intensiva semestersemester-veckor. På de veckorna har jag försökt att ta ikapp det dagdrömmande, serietittande och efterkännande jag inte hunnit med under det gångna året. Det har jag lyckats relativt bra med. Den första veckan var på en segelbåt i Grekland, utan dator eller wi-fi med mina 10 äldsta kusiner och jag kan inte föreställa mig en mer känslomässigt trygg plats. Den andra var hemma i Stockholm. Vänner, mycket tid med min pojkvän Filip, som över sommaren är sambo, och ett kostymprov i Göteborg för tv-serien Saltön. En oväntad, nyfunnen känsla av bekvämlighet har tagit mig med storm. En ettrig liten tanke på att om jag lägger om mina ambitioner och släpper alla mina drömmar så kan jag leva ett liv med sovmorgnar och frukost som övergår i lunch har nästlat sig in i mitt tankerum. Jag vet med mig att jag kommer att slå bort den inom en snar framtid men tills dess så är det fridfullt att låtsas att det här är mitt liv nu - denna semestervecka, ett liv. Liksom.

Jag ska inte krossa tanken! Jag ska nöja mig med en modifikation av den. Jag ska försöka att ha en semestervecka i höst och en i vinter också. Ensamresor, vart än, är så otroligt tankeeffektiva för mig så en vecka upplever jag som det dubbla. Jag tycker om att göra mycket av tiden. Inte nödvändigtvis att vara väldigt prestationsproduktiv men att uppfatta tiden är viktigt för mig - då känns det som att jag förlänger livet litegrann.

Jag gör det lite svårt för mig själv. Jag vet inte vad jag gör om en månad eller var jag bor. Det tycker jag är spännande. Så länge det inte orsakar stress utan endast en överväldigande känsla av ungdom och frihet så vill jag leva så. Nästan så, åtminstone. Jag försäkrar mig med möjligheter men väljer att inte ta dem. Förhoppningen är att när jag känner mig minsta otrygg med mitt egendukade smörgåsbord av möjligheter så ska jag klippa mig och skaffa mig ett jobb/en utbildning. Jag hoppas innerligt att det blir så.

Idag börjar jag provsmaka höstens smörgårdsbord. Det finns en del väldigt goda rester från i våras som jag ska äta upp innan det mesta fylls på nästa vecka. Jag vet att hösten blir en röra av två TV-produktioner, vidare arbete på Beautiful Stories, politiskt konsultuppdrag, ideellt styrelse- och revisorarbete och det mest efterlängtade: en storsatsning på min Våldtagna Kvinnor - Ett teaterprojekt. Jag vet inte vad som hamnar på den här bloggen, det ser vi.

Det här handlar om ett samhälle där 8åringar förminskas till sitt kön och sedan kränks - grovt

Jag har kommit hem alldeles för sent om kvällarna senaste terminen och därför inte haft mycket tid att spendera med min lillasyster, 8 år, som börjat i årskurs 2. Idag hämtade jag henne från fritids och vi lagade mat tillsammans. Det var upplagt för att bli väldigt bra och det var riktigt mysigt tills jag bestämde mig för att fråga lite om livet i 2an. "Vad gör ni liksom?" "Vad pratar ni om? "Har folk idoler eller hejar på lag eller vad är det som gäller?" Hon redogjorde för vilka ramsor som gällde och kom sakta men säkert in på det komplexa i att "alla tjejer" var kära i den elakaste killen i klassen, och hur det kan bli så. Vi pratade om grupptryck med mer och att han kunde vara snäll ibland när han inte hade sina kompisar med sig.
 
Men så.
Jag - "Vad brukar killarna göra som är elakt då?"
Syster, 8 år- "Jo ibland stör dom när vi leker och tar *kompis* basketboll och gömmer den. Och så gör dom grävskopan och det är inte så roligt." 
Jag - "Vad är grävskopan för lek?"
Syster, 8 år- "Joo dom gör såhär grejer med handen och drar upp..." (uppenbarligen generad)
Jag - "jag fattar inte, hur menar du? Visa!"
Syster, 8 år- " nää jag kan inte visa men alltså..."
Hon drar handen genom luften så som att hon smeker/gröper ett kön på någon annan, jag fattar direkt och förstår hennes genans.
 
Fyfan.
 
Jag började koka inombords men höll mig lugn för hennes skull, jag ville veta mer innan jag drämde en tallrik i golvet. Min lillasyster berättar efter mina många taktiskt formulerade frågor om hur 2-3 killar i klassen brukar ge sig på tjejerna i klassen (ofta bestämmer de sig för "någon att sikta in sig på" så att tjejerna inte kan springa iväg) och ta dom på könet "som en grävskopa gräver". 
 
Det här händer alltså under timmarna på fritids. Min syster berättade att killarna aldrig vågar göra så på skoltid för efter lunchrasten brukar det pratas i klassen om det hände något jobbigt på rasten. Killarna vet alltså mycket väl att det är fel och att det inte skulle accepteras av lärarna
 
Jag- "Varför tror du att dom gör det? När brukar dom göra det liksom?"
Syster, 8 år- "Om en kille är själv så kan han göra det för att han har tråkigt, om det inte finns något roligare att göra liksom. Om dom är tillsammans så gör dom det som en jakt för att det är kul och försöker göra det på alla."
 
Det är inte upp till mig att sitta och analysera om det här är beteenden som tillåts/uppmanas/förbises i barnens hem eller inte men min syster svarade på frågan om hur länge det pågått att det började i 1an (för ett år sen då barnen var 6-7 år gamla) och att killarna verkade ha lärt sig av dom äldre killarna för hon kommer ihåg att det hände äldre tjejer när hon själv gick i förskoleklass.
 
Jag - "Vad gör ni då då? Tar ni tillbaka på killarna?"
Syster, 8 år- "Nä det går inte. Vi brukar säga till fritidsfröken och så."
Jag - "Vad gör fröknarna då?"
Syster, 8 år - "Dom säger typ "men det var ju inget bra". En gång hörde jag och *kompis* att en fröken sa till en av killarnas mamma men hon sa inte ens till honom på ett argt sätt."
 
När jag kände mig ganska redo( fått namnen på killarna) berättade jag på ett så konstruktivt sätt jag kunde att killarnas uppträdande är HELT JÄVLA INTE OK. Hon har aldrig tagit sig för att berätta om det här för någon förälder och det verkar inte klasskompisarna heller ha gjort: varför skulle dom? Sen dom började förskoleklass här i vårt lokala övre-medelklass-lågstadium har det gått till så här. Tjejerna har inte insett att det är något att reagera på. Visst, dom tycker att det är jävligt obehagligt men när dom gång på gång säger till fröknarna och det alltid ges samma svar tvingas dom sig sakta men säkert att acceptera tillvaron. Det går tydligen inte heller att berätta för föräldrarna, "för det är pinsamt" att ta upp från ingenstans. 
 
HELVETES JÄVLA SKITSAMHÄLLE där tjejer på 7-8 år ska behöva stå ut med att killarna i klassen tar sig sådana illegitima friheter och kränker hela deras person.
 
Nu vill jag inte höra något om att "boys will be boys" för det här har inget med inheritance att göra, det här är en socialt konstruerad handling som frodats av sjuka samhällsideal och acceptans, vilken då vandrar genom generationer (årskurser på ett lågstadium)och okej-as. Jag vill inte heller höra att det har med "killars tidiga sexuella mognad" att göra för det är inte vad det handlar om. Det finns inget sexuellt över det som händer, det är enbart en maktutövning och en kränkning: killarna gör det för att dom kan, för att dom har tråkigt, och för att tjejerna ogillar det ( det har hotats med "grävskopan" för att få tjejerna att göra det killarna vill). Jag vill inte heller höra "men dom förstår ju inte vad dom gör". Johoo du. Dom förstår kanske inte hur det här kan komma att ärra tjejerna för livet och hur det ter sig ur ett samhällsperspektiv men dom förstår att det är ett helt oacceptabelt beteende då dom håller sig till stunder när lärarna är frånvarande och tjejerna gör mycket motstånd.
 
Det jag allra minst vill höra nu är att du som läsare känner empati för min syster som tvingas gå med dessa vidriga pojkar då det inte är hennes klass det här handlar om egentligen. Det här handlar om ett samhälle där 8åringar förminskas till sitt kön och pojkar härskar över flickor genom att kränka det enda som skiljer dem åt. Det här handlar om helt vanliga pojkar som med stor sannolikhet växt upp i hem med goda värderingar och relativt jämställda föräldrar. Det här handlar kanske om din son, din systerson, ditt barnbarn, din lillebror eller ingen pojke du någonsin träffat. Det handlar inte om alla pojkar men det handlar om några och det är några pojkar för mycket. 
 
Jag vet inte hur det här bäst hanteras men jag vill bara uppmana alla med en pojke där hemma att ta ett snack om grupptryck, mobbing, klasskompisar (speciellt tjejer) och respekt. Kanske är inte din närmsta pojke alls såhär men risken finns och jag vill bara be er att förebygga att sånt här händer hellre än att sitta efterklok och ångra att ni aldrig tog snacket.
 
 
Syster, 8 år "Men kille har nästan slutat nu så jag hoppas att dom andra slutar snart också, för det är verkligen inte okej."
 
(jag ska uppenbarligen få upp det här på min systers nästa föräldramöte om jag så själv ska komma dit)
 
// Arg Storasyster

Hallå, jag skämta ju bara?

Det här med grova skämt är något jag tycker är riktigt kul. Som norsk tar jag mig friheten att skämta om Utöya och spädbarn som brinner är rätt kul det med. Oj vad grovt, har jag någon gräns då? Kan jag skämta om allt helt oskyldigt eftersom det "bara är på skämt"? Jag har en gräns där jag tycker att skämtet i sig bidrar till en normalisering av något som är långt bortom okej och därför bidrar till den kultur som skämtet baseras på från första början. Min gräns går vid skämt om våldtäkt.
 
Att skämta om något är att "ta ned det på jorden", kanske göra det lättare att hantera och på ett sett distansera sig till den aktuella händelsen. Att skämta om grova händelser som massmord, naturkatastrofer, extrema fall så som spädbarnsmord etc. kan ses på som respektlöst gentemot de som berörts av händelsen och det är inget jag förnekar. Det jag menar är bara att grova skämt skiljer sig väldigt mycket åt, och att vissa ger oanade effekter. 
 
Varje gång det dras ett skämt om våldtäkt normaliseras konceptet och det ses samtidigt som något så "avlägset" att det går att skämta om. Problemet här är att det inte är avlägset och en normalisering av händelsen i sig bygger bara på den våldtäktskultur vi redan har. På festen sen, eller i det fina monogama förhållandet, så är det "väl inte våldtäkt! Ser det ut som om jag slog ner hen(ne) i en mörk gränd eller?", utan det faktiska problemet har förskjutits till en närmast fiktiv definition av vad våldtäkt är. 
 
Är jag oklar? Tänk så här, för att jag skämtar om 9/11 betyder inte det att fler terrorister kommer att utföra terroristattentat eller att massmord nomaliseras. Däremot blir skämt av naturen sexism och rasism samt skämt som följer den kvinnoförnedrande jargong som finns i många människors humor och främst gäller våldtäkt något som förminskar problemen i sig! Det gäller problem i din omgivning och inte på TV hundratals mil härifrån. Det gäller strukturella problem som drabbar människor varje dag och det blir genom dina skämt inte sett som riktiga problem. Det spelar faktiskt ingen roll om du dagligen omger dig av PK-människor och gör det med "självdistans" eller om kvinnoförnedrande skämt och hån av våldtäkt är din vanliga grej - sluta bara. 
 
Våldtäkt och annat våld (mestadels mot kvinnor) normaliseras genom reklam och annan media och det är klart att det har en bidragande faktor till varför vi tycker oss kunna skämta om det! Den här normaliseringen är också vad som får så många människor att se det här (orginallänk) som rättfärdigat och anledningen till att American Apparel har kunnat ha sin sexistiska reklam i alla år.
 
Om jag inte når ut till någonting i dig som läsare, tänk på det här: om det finns en enda gnutta sanning i det jag säger, är det inte värt då att bara lägga av med skämt om våldtäkt? Har du lite humor i kroppen så finns det nog massa andra saker du kan skämta om så kör på det istället! 
 

Nu är det mycket som kokar

Jag har precis köpt en liten annteckningsbok! Den skulle egentligen bara fungera som filosofi-avlopp men jag har istället lyckats fylla många sidor med andra tankar som lämpar sig mer för den här bloggen.
 
Det är så mycket och det är precis vad jag tycker är viktigt så jag har bestämt mig för att göra en video om det! Det kommer nog ta ett tag för jag vill göra den ordentligt men här är vad jag tänker ta upp:
update: jag blev helt till mig och skrev massa ändpå så nu kanske jag inte gör någon video, vi får se
 
1. Varför jag väljer att göra en video om dessa frågor.
2. Att det är så mycket lättare för mig i Stockholm att stå för det jag tycker i dessa frågor, fler människor, fler inspirationskällor och fler likasinnande stärker mig. Min kusin i en liten håla i dalarna har ingen chans med sitt armhålehår. Hon blir utfryst och freak-förklarad.
3. Feminismens moment 22.
Det fantastiskt stora problemet i att framgångsrika och slagkraftiga kvinnor "är som män". Jag kritiserar en klasskompis slagord " LOOK LIKE A GIRL, ACT LIKE A LADY, THINK LIKE A MAN, WORK LIKE A BOSS". Är detta något idiotiskt försök att vara undantaget som skulle bekräfta regeln att kvinnor ÄR mindre kompetenta än män? Så för att vara bra ska vi "vara som män"? SNälla tjejen i min klass och alla andra starka och kompetenta kvinnor som har hela världen framför er: fortsätt göra precis det ni gör och inse att ni tänker som de kvinnor ni är för ni äger!.
4. Att SOM KVINNA inte våga kalla sig feminist
"- Feminist? nej jag älskar min man" läste jag någonstans. Det var en kvinna med makt, en kvinna som med rätta ord hade kunnat inspirera unga kvinnor att våga stå för vad de tycker. För let's face it: majoriteten kvinnor tycker idag att de förtjänar lika rättigheter, lika hög lön för samma jobb som män, rätten att välja vem de ska gifta sig med och om och med vem de ska skaffa barn, hur de ska se ut och hur de ska beté sig. DETTA är the major beliefs of feminism och inte något i stil med : alla kvinnor ska ha håriga ben och hata män! Vi är feminister och att förneka det saktar bara ner oss i kampen som faktiskt råder och kommer råda till vi, män och kvinnor, är jämställda. Och när vi blir det kommer kampen fortsätta för att bevara jämställdheten för det är vad som krävs efter så lång tid av fasta könsroller och kvinnorförtryck.
Att SOM VEM SOM HELST inte våga kalla sig feminist
Jag hade en hetsig nattbussargumentation med en bekant för en vecka sen där dennes störtsa fråga var - varför måste vi kalla det feminism när det handlar om jämställdhet mellan BÅDA könen? Såhär svarade jag och det här är min personliga åsikt: Feminism är den klassiska politiska rörelsen för kvinnors fulla ekonomiska, sociala och politiska likställighet med mannen (wikipedia) och feminism ska fortsätta kallas feminism tills detta är ett faktum. Att Linda Skugge (Fittstim) 2006 gick ut och berättade "jag avgår som feminist" är helt förfärligt. Det är inte konstigt att feminister inte vill kalla sig feminister när termen betyder så mycket för olika människor men att avsäga sig "titeln" tar oss ingenstans! Det vi måste göra är att få ALLA att kalla sig feminister. Tycker du att alla ska ha lika rätt att göra karriär inom hockey oavsett kön? Kalla dig feminist! Tycker du att vi ska ha rätt till lika mycket föräldraledighet ? kalla dig feminist! Tycker du att tjejlego är absurt och vet att tjejer också kan gilla brandbilar? kalla dig feminist! Tycker du att blått passar tjejer och killar lika bra? kalla dig feminist!! Få exempel men det jag försöker säga är att det ska inte mycket till, 2013 tycker de flesta svenskar att detta är självklarheter men ingen står för det? Om vi tillsammans kallar oss feminister på gott och ont kommer det goda ta över och stigmat lätta! Det är ett tabu-belagt ord för människor som vill stoppa feminismens framfart har smutskastat begreppet. Det är inte så konstigt och vänster och svart&svårt och politiskt och manshatande som många tror och därför väljer att ta avstånd från. Det är för allas lika värde oavsett kön (/könsidentitet).
5. Hela kroppshårhetsen
Ibland rakar jag mig under armarna, ibland inte. Jag går med orakade ben året om även om jag ibland saknar lenheten. "Det är så löjligt med folk som inte rakar sig som ett politiskt statement" har jag fått höra flera gånger. Det är där det blir ett typ av missförstånd. Jag har fått bekräftat att jag ser riktigt bra ut, jag gör bra ifrån mig i skolan och jag är social. Jag tar för mig och jag har många vänner. Om jag vågar gå med orakade ben och knälång klänning och fortfarande har det så här bra, är inte det då något som kan trigga de tjejer som egentligen är dötrötta på att raka sina ben men gör det för att "det ska man" att se över det betéendet? JO det är det. Jag har hittat motivation hos andra och i mig själv till att gå med orakade ben och jag tycker det är skitjobbigt med stubb. Jag ser ut precis som jag vill.Sedan dagen innan jag började gymnasiet har jag velat ha orakade ben och då har jag haft det. Jag vill ibland visa mina ben och ibland inte, att jag ofta går med byxor har inget med mitt benhår att göra, det är inget jag döljer och inget jag demonstrativt visar upp! Även om jag i smyg hoppas att någon osäker tjej ska råka se mina bara ben och känna "kan hon så kan jag". Jag har inte orakade ben för att visa att "alla tjejer ska ha orakade ben för att vara tjejer på riktigt, HATA MÄN" jag har orakade ben för att jag vill det och för att "alla tjejer ska själv välja om de vill raka sina ben eller inte - UTAN KONSEKVENSER".
 
6. Att vara en "bitterfitta"
Jag vill upplysa, jag vill berätta och förändra. Jag vill mest av allt göra feminist till ett ord i T9 och något som vi aldrig skulle tveka att erkänna att vi är! Problemet är att jag är frustrerad och folk blundar. I stigmat runt feminism ligger så mycket skit som vi som erkönner oss som feminister drar runt på - påhittad skit, skit som inte har något med den egentliga rörelsen att göra och skit som uppstått utav frustration. Freud uppfann "hysteri" här i sverige säger vi bitterfitta eller att "den där feministen har bara fått för lite kuk" - allt för att förklara att det är något onaturligt det här med en slagkraftig, pratande stark kvinna som går emot normen av prinsessklänningar. Jag vill förändra allt och jag vill få alla unga tjejer att tycka att det är okej att ligga med så många killar de känner för för ordet "slampa" är något konstruerat för att skrämma ner oss i vår sexualitet och därmed könsroll som den oskyldiga, fina, hjälplösa oskulden som måste bevara sin renhet för att duga. Jag vill tjäna EXAKT så mycket pengar jag förtjänar. Jag vill inte höra skämt om mackor och kök. Jag vill inte vara rädd för att anmäla en våldtäkt. Jag vill inte vara den enda av 26 tjejer i en klass på 32 som frivilligt vågar ställa mig längst fram i klassrummet och göra en sketch med 5 andra killar. Vi är majoritet tjejer i en klass på ett högpreserande och välkänt gymnasium i centrala Stockholm - varför syns inte detta i statistiken över vilka som räcker upp handen när det gäller att bjuda på sig själv eller uttrycka egen åsikt? Jag vill inte behöva försvara det här - det ska vara en självklarhet. Men jag är rädd. Jag är rädd att all min ambition ska gå och dö i buandet och motståndet. Jag är rädd för att posta en feministisk artikel på facebook för jag vill inte avslöja mig som den pijonär jag vill vara. Skriker man för mycket slutar folk lyssna, gråter man för mycket spelar tårarna ingen roll. Det blir inflation i inflytandet och ju snabbare jag pratar detso mindre uppfattar någon av det jag säger. Jag vill inte bli suckad åt, jag vill bli lyssnad på och det blir jag om jag sansar mig och tänker taktiskt. Istället för att göra en grupp på 10 gymnasietjejer superfeminister vill jag sprida budskapet ÖVERALLT och låta alla tjejer som killar sakta men säkert förstå att vi alla är för samma sak. Det här är en av mina taktiker.  
 
5 januari 2013
 

i vardagen

Hallelujah
http://jamstall.nu/blog/2012/12/14/32-miljoner-till-jamstalldhetsforskning/
 
Om gubbplogning:

http://vimeo.com/53928212

Forbes

Jag längtar tills Forbes årliga lista över världens 5 mäktigaste människor innehåller så mycket kvinnor att SvD inte känner att dom behöver publicera "världens mäktigaste kvinnor" på en lista brevid längre

om man kunde slama såhär va

http://www.youtube.com/watch?v=M6wJl37N9C0

Katie Makkai´s bajscoola poetry slam-bidrag från 2007

jag skulle bra gärna vilja veta

hoppsan vad det varit tyst här.
 
Det här cirkulerar just nu i mitt huvud:
-filosofi - som ämne liksom, det får mig att känna mig riktigt smart även när jag inte förstår( för är det mengingen att man ska förstå och går det verkligen att förstå)
-Town bloody hall och The prisoner of sex - En inspelning av en riktigt intressant och relevant debatt som jag behöver för ett skolarbete om the feminism struggle och boken ,som debatten blev ett resultat av, som finns på FYRA bibliotek i hela Sverige och inte ens akademibokhandeln KAN beställa in. Den skeppas nu från Göteborg för min skull! 
- rivalitet. Varje jävla dag. 
 
Rivalitet tjejer emellan.
Senaste tiden har jag uppmärksammat något jag varit svagt medveten om sen jag började tänka på saker, nämligen det här med tjej-rivalitet. I vår vardag där skeva kroppsideal och könmaktsförhållanden lever som royaliteter lägger vi ibland fokus på fel ställen. Vi vill främja jämlikhet och alla ska få se ut som dom vill - det är vi många som är överens om men något som kommer i skymundan när vi slåss för det här är hur vi fortfarande identifierar oss genom maktordningen inom könet. Ett hinder som måste elimineras för fortsatt kamp!
 
Könet sätter en grund för vår spelplan, en spelplan som borde expanderas på gott och ont
 
Hur kommer det sig att A blir mer arg på C när hon ligger med A's kille B än på B själv? Är B ett sexmonster som inte kan kontrollera sig och C sviker A i kampen om att tämja honom? Var det C som våldtog honom kanske?
Och det här med att förföra, det kan jag inte riktigt greppa. "Hon förförde honom" tycker jag sägs oftare än att "han förförde henne", ännu ett idiotiskt "bevis" på att han är ett sexmonster : han kan bli förförd och då inte kontrollera sig själv. Eller det att "hon låg med honom", det är väl för fan att dom ligger med varandra?
 
Såhär resonerar jag: I all tid då kvinnan varit förtryckt har det handlat om att försöka klättra upp och hamna jämsides med mannen. Hon har fått slåss med sina "egna" om att vara i toppen som ensam kvinna fast männen stod där allihop. Det blir en motstridig relation där vi å ena sidan slåss om att vara bäst men å andra sidan ser oss som en enhet där ett svek gör lite ondare eftersom det är "vi mot killarna".
När en tjej inte vill erkänna sin vikt inför sitt kompisgäng(läs tjejgäng) eller ljuger om hur hon mår kontra "avskyr" den tjej som hennes kille varit otrogen med. * 
Det är på det här sättet ordet SLAMPA får härja hej villt. Det är inte bara män som klassar slampor (eftersom det är det perfekta skällsordet för kvinlig sexualitet) utan det är jävligt vanligt(har ingen statistik utan talar av egen erfarenhet)  att det ordet ligger i munnen på en fellow girld friend som väntas stå upp för en, "tjejer emellan". Begreppet används för att smutsa ner tjejen i frågas sexuella aktivitet eller uttryck i kläder eller attityd och förminskar henne - dvs : JAG SÄGER ATT HON ÄR EN SLAMPA FÖR DÅ KÄNNER JAG MIG BÄTTRE SJÄLV. Det används överallt och i hela världen men som sagt tror jag vi fokuserar för lite på varför det är så tvåstidigt och dumt bland tjejer - det här med "trycker jag ner dig mår jag själv bättre". 
 
Jag tror att om vi kan minska vikten av det sociala könet så får vi fler att hata men också fler att identifiera oss med. När vi slutar tänka att det är vi mot dom (och ja, jag och alla andra vet att "vi mot dom" är det lättaste sättet att skapa samhörighet i en grupp) är det inte längre "aa, killar är verkligen dumma i huvudet" eller "hur fan kan hon hångla med A´s kille?" utan "aa, vissa människor är dumma i huvudet" och "Hur fan kunde hen vara otrogen?"
Kärlek och vänskap är bajsviktigt och vi ger det mycket plats i våra liv. Ingenstans där har det sociala könet något att göra. Jag försvarar inte tjejen som hånglade med din kille utan jag ber dig uppmärksamma att problemet ligger hos DIN KILLE. Det handlar väl om etik och moral, alla relationer ser olika ut både kärleks- och vänrelationer men enligt min åsikt ligger ansvaret hos den som lovat dig trohet (direkt eller indirekt) och ingenstans hos henne för att hon också är tjej.
 
Om vi slutat slåss för killarnas uppmärksamhet, varför skulle det vara bättre att slåss tjejer emellan? jag har lite svårt att bestämma hur jag ska avsluta den här texten. Man kan ju tro att jag försökt förklara att jag tycker "systerskap" är viktigt och att vi ska unite men det är väl typ tvärt emot vad jag vill komma till. Jag tycker vi ska slåss mot människor mot människor på samma villkor och jag tycker inte att kön är tillräckligt för att dela upp lag i.  Jag slåss med dom i min klass om att bli bäst i klassen och jag slåss med alla med lika bra betyg om att komma in på en bra linje men att slåss mot tjejer känns så onödigt när jag inte vill kategorisera så. (jämställdhetklysha:) Vem du är och vart du vill i livet handlar om så mycket mer än vad du har i byxorna!
 
Jag har ingen erfarenhet av hur det fungerar i en homosexuell kärleksrelation vid en sån här situation, man tycker kanske inte mer om den ens partner vänsterprasslat med men att döma ut hen baserat på kön funkar ju inte riktigt då. Jag säger inte att man inte får hata den ens partner varit med men att det ska vara på rätt grunder.
 

Saker jag vill skriva om

Just nu finns det mycket tankar men ingen tid!! Har en tysk och mycket för mig för tillfället men här kommer sånt som jag vill skriva om och snart ska (bara så att jag inte ska glömma bort det och för att läsare/n av den här blokken ska bli taggad/e)

utan inbördes ordning:
  • Svartsjuka och äganderätten alla förhållande-grisar tycker sig ha över sin partner
  • Tjej-rivalitet, det här med att hata "den andra tjejen" i ett heteroförhållande fast hon egentligen inte har något ansvar gentemot "första" tjejen och hur allt det är baserat på att män styr (inte så radikalt)
  • Det konstiga i att det finns så mycket tjej-groupies men att det inte alls är lika accepterat att totalt hänge sig som tex. en Believer om man är kille, och att det inte verkar vara ett lika stort behov av det för killar. Var detta idoliseringsbehovet hos tjejer kommer ifrån och vad killar hittar istället. 
  • Att svika förtroenden och det sorgliga i att löften inte betyder något nu för tiden (någonsin?)
Vet inte när jag ska sätta mig ned och gå deep men snart hoppas jag!
 
PS. Har kommit på att Youtube-vloggaren/SVT-komikern William Spetz är nutidens Bert Ljung!!!! det är najs
 

Att ha en färg

Jag har under de senaste dagarna pratat väldigt mycket med en vän om det här med karaktär. Att det är viktigt att vara färgstark och ha en klar karaktär för att vara någon. Och hur det funkar med färglösa, karaktärslösa människor. Vi har lite olika åsikter om hur det funkar och vad som är önskvärt men det gör det bara roligare att disskutera.
Som jag har uppfattat det så tycker han att man i grund och botten antingen är färglös eller färgstark och det går inte riktigt att ändra på. Vad är då en karaktärslös person? jo det, säger han, är en person som inte gör något intryck, som inte väcker någon som helst reaktion hos de människor denne möter. Att vara färglös är det värsta man kan vara säger han. Han påstår sig hellre vara stämplad som äcklig än färglös. "Den som är äcklig för någon är fin för någon annan, men den som inte är någonting för någon är inte det för någon annan heller"
 
Jag tror däremot att man inte kan vara helt igenom färglös. Det baserar jag på:
1. Alla människor(typ) hittar någon gång en partner, vilket skulle vara omöjligt för en färglös person som han beskriver den.
2. Alla "färglösa" personer är för tillfället i fel sammanhang, man kan alltid hitta sin plats i världen där man inte längre har noll utstrålning. Praktexempel: Han går körklass, hen också. Han ser hen som färglös. Hen har smällt in i hans omgivning och gör därför inget intryck på honom MEN vore han från helt andra sociala/musikaliska konstallationer skulle han kanske se henne som "körare" eller liknande. Allt som inte liknar det vi är vana vid är ju en gnutta exotiskt och i sin tur färgstrakt; en sorts karaktär. 
 
Motargument: 1. Alla färglösa personer parar ihop sig och fortsätter vara färglösa.
Direct response: 1. Det kan nog ses som så utifrån, men genom att de hittat varandra så har dom gjort ett intryck.  
 
Eftersom jag inte tror att man kan vara helt igenom färglös håller jag inte med om att man hellre skulle vara äcklig än färglös. Äckel kan man inte bli av med, tycker jag, men ens karaktär handlar om mer än den allmäna uppfattningen. Se nedannnnnn
 
Hur man undviker ett liv som färglös, Amalias tips
 
1. Försök definera din egen karaktär så att inte andra gör det åt dig. Då har du nämligen noll kontroll över vem du uppfattas som och risken är mycket större att det blir något mindre kul.
2. Jobba på ditt fakking handslag. Döda fiskar är för döda själar
3. Hitta din plats i världen. lol
4. Tänk inte så mycket på det, det blir lätt meta.
5. Begränsa dig inte. En för stark karaktär som känns fejk blir liksom karaktärslöst.

Der kanske händer nu igen

Nu har jag fem dagar framfö mig som är sådär sprängfyllda med bra saker att jag knappt kan sova om kvällen för att jag är så exalterad. På fredag kommer mac'en, kanske blir en såndär bloggare som proppar inläggen med egobilder då. Känns som om jag måste få en personlighetsförändring på köpet då och det har jag inte räknat med. Dessa sidor förblir nog textfyllda! min haka är torr av för mycket skäggstubbsgnuggande.
 
det här med förebilder vill jag skriva om men nu blev det kallt här där jag sitter så det får bli en annan gång

Tidigare inlägg
RSS 2.0