Utdrag ur en längtan

Jag hittade just det här stycket i min Google Drive. Det är från 24 juni 2015. Det är skrivet i panik över att jag inte kan ta mig an någonting på jobbet eller i vardagen för att jag har sån dille på en roll. Jag hade kommit längre än någon annan i utagningsprocessen. Filmen i sig har fortfarande inte fått sin finansiering, så hela castandet lades på is och jag är inte med i processen längre. Jag känner inte alls så som jag beskrivit längre. Hur som helst så är den här texten större än så. När jag skriver det här så vet jag inte att jag är på väg rätt in i en sorts depression. Utarbetad och tillintetgjord på den arbetsplats jag var och som man rimligen kan utläsa nu i efterhand så använde jag drömmen om den här rollen som en verklighetsflykt. 

Det kryper i kroppen. Som en omvänd orgasm av behagligt obehag. En orgasm utan klimax. Ett ständigt pågående antiklimax. En tankeorm som blir fysisk. I benen och i armarna. Den smet från magen för längesen. En tanke som blivit fysisk, en känsla. Jag känner att jag vill säga något men säger ingenting. En känsla som inte kan ta form i gråt eller skratt. Som att huden är för trång. För min längtan. Jag vet att det finns två alternativ. Förnekelse och förtryck av explosionen eller bejakande. Bejakar jag den lever den sitt eget liv. Fantasin vet inga gränser när längtan bejakas. Jag ser unika och fantastiska scener framför mig varje kväll, under varje liten paus i vardagen, i varje vilostund. Jag vet att mitt bejakande inte går att göra ogjort. Adrenalinpåslaget och framförallt den enorma lycka som infinner sig må vara konstruerad, väldigt artificiell. Konstruerad av en hjärna som inte vill eller orkar förneka känslan sitt liv i det fria. Den konstruerade lyckan låter mig känna att jag lever och att jag älskar livet, om än bara för en stund. Den följs allt som oftast av en avgrund, när tillräckligt många motbevis kommit till ytan och hjärnan erkänner sig besegrad, oftast med händerna i luften. Hjärnan kapitulerar med hedern i behåll, redo att bygga upp nästa lyckorus. Två steg fram och ett steg tillbaka. Jag vill leva i längtan och kärleken även om den är artificiell och inte besvarad. Kärleken väcker mig. Visst vore det fint att få dela den men det är inte absolut nödvändigt. Jag vet att om jag kan älska betyder det att jag älskar mig själv. Kan jag längta finns det en grundläggande känsla av att jag är berättigad en längtan, en tro på att jag kan. Jag förtjänar det jag åtrår och det räcker långt. Jag vet att jag kan och att det skulle vara fantastisk. Jag har mycket att ge och blir det inget av så överlever jag. Jag överlever men lever ett lite fattigare liv. Ett liv att fylla med nästa längtan.  Juni 2015

Det var som en ohälsosam besatthet som jag unnade mig. Jag tror att det är såhär självskadebeteende fungerar för de flesta. Är lyckligt lottad att det inte var mer fysiskt än så för min del!  

Kommentarer
Postat av: Moa

Hej!

Jag undrar hur du gör för att få roller? Jag vill jättegärna bli skådespelerska och finns på alla castingsidor men det känns som man bara hittar statistroller där. Jag har varit statist en hel del och känner att jag vill skådespela. Hur gör du? För man ser aldrig de projekt du medverkar i utannonserade. Skulle betyda otroligt mycket om du ville svara.

2017-08-09 @ 07:41:55

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0