amaliaibland

Att skjuta upp födelsedagsgrattis är aldrig en bra idé. När jag få Facebook-notificationen på morgonen så tänker jag "JIPPI det är den här människans dag idag!" och att jag minnsann ska ära den ordentligt. Jag tänker samtidigt att jag vill vänta ut hetsen och ge ett genomtänkt grattis när det har lugnat sig. Ett steg är att stå utanför Facebook-grattiset. Å ena sidan för att jag är lat men å andra sidan motiverar jag det med att det ändå vore för opersonligt. Problemet uppstår när personen i fråga Instagrammar om sin födelsedag för alla som har likeat det och grattar efteråt ser ut att bara gratta för att det instagrammades. Här får jag en konstig känsla av att födelsedagsbarnet skulle känna att jag har "glömt" dess stora dag men det är helt irrationellt om det här inte är en familjemedlem - vem tusan håller koll på födelsedagar in times of sociala medier?? Förhoppningsvis slutar dagen med ett riktigt välformulerat och hjärtligt grattissms. Om inte det så brukar jag ge mig själv åtminstånd 12 timmar av följande dag för att komp-gratta. När de 12 timmarna har gått är det bara att inse att den vänskapen har gått åt skogen och att jag fuckat upp. Jag är just ny inne i ett 12-pass med två vänner. Håller tummarna för mig själv!!! Det måste bli av nu. När jag mesar ur och ger försenat grattis på Facebook så tycker jag att "Grattis på dagen efter din födelsedag" är rätt fint. Det kan alla använda sig av, varsågod!

 

Jag har fortsatt vara sjuk den här veckan men ändå haft lite för mig. Har testat på yoga i livet och det funkade på så sätt att det var så svårt att jag kunde inte tänka på något annat under hela passet och det måste väl räknas som mindfullness i sig?

Har även hittat lyckan i Friskis & Svettis' Broadway danspass ! ! ! Log med öppen mun hela passet, det var som över på 5 minuter och kändes inte som träning mer än dans på svartklubb i några timmar. Jag är helt såld. Alla musikallåtar en känner till med rätt coola och lätta moves resulterade i en sexig och hurtig atmosfär som jag skulle vilja föda barn i - riktigt bra atmosfär helt enkelt. 

Nu är jag sen. Hade planerat en riktigt god äggmacka men hinner inte det så det får bli en mindre god macka utan ägg för jag ska springa till sista inspelningsdagen på SVT-Baluba-humorsatsningen VÅRDGÅRDEN. En crazy serie som kommer på SVT i vår. Återkommer med mina känslor inför detta. Idag ska jag iallafall få spela mot bland annat en mini-ponny och det blir gulligt tror jag.

 

woho!

Jag har haft en händelsetom helg! Önskar att det var helt självvalt men det var i förkylningens våld. Jag har dock hunnit tänka massa. Funderat över vad jag vill göra i vår. Vilka resmål som känns viktiga och vad jag vill lära mig. Min pappa var världsmästare i windsurfing två gånger i sitt liv. Han hann inte leva länge nog för att lära upp mig men jag har tagit det i egna händer till och från. Det är väl passande att skriva om såhär till allahelgona. Jag har aldrig bott nära en gravplats till någon närstående så det här med att tända ljus och hänga vid graven är helt främmande för mig. Det gör min fina Bestemor i Kristiansand, Norge, på födelsedagar, dödsdagar och högtider. Mitt i skriveriet här så ringer min Bestemor. Hon har varit vid far och farfar och tänt lyktor både igår och idag. En extra gång nu för en stund sen för att se att de fortfarande lyser. Tillbaka till padre mia. Han gick bort när jag var 6 år och när jag var 14 och hade blivit svensk så skrev jag ett massivt skolarbete om hans liv. Det var mäktigt och säkert terapeutiskt på något sätt. Det var väl genom det jag förstod hur stor del vattensporten hade varit i hans liv, trots att jag och min bror haft massa coola pokaler i våra rum sen flytten till Sverige. Jag konfirmerade mig kristet den sommaren och önskade mig pengar till att köpa en egen bräda för att kunna lära mig. Jag fick nästan ihop till en. Jag började gå kurs den sommaren för alla windsurfande vänner och kontakter fanns inte här i Stockholm, Sverige. Kursen kostade 500kr/dag och snart var brädpengarna inte många. Men då kunde jag iallafall surfa! Det blev alltså ingen bräda så jag har alltid hyrt när det väl blivit av. Sedan dess har jag stått på bräda vid några spridda tillfällen, på klassresan till italien, hemma hos en kille som gick året under mig i högstadiet, en gång på Bali, hos släkten i Norge (fast där var prestationsångesten så stark så jag tog för stort segel och det blev pannkaka), ute vid surfcentret vid Erstaviken där jag blivit upplärd av den fantastiska familjen Lunusjkin, på bästis Loves landställe (prestationsångest där igen när jag hypeat upp mig själv och mina gener). Nu var det över två år sedan sist och det känns dumt. Därför är mitt mål att jag ska känna mig bra på att Windsurfa. Det är något jag vill göra.

 

Söker nu billigt, tjejvänligt ställe att resa själv till för att dyka rätt in i konsten några veckor under jan/feb i vår. Vill hänge mig.