amaliaibland

En månads förlängning på sommarboendet har vi fått. Det känns väldigt hemma och tryggt i lägenheten. Samboskap är intressant och vårat är lyckat, tycker jag. 

 

Jag är intresserad av intergenerationella vänskapsrelationer. Förväntningarna och fördomarna, både vännerna emellan och från omgivningen. Hur vi katergoriserar varandra efter ålder och hur lätt det kan rubbas eller hur svårt det är.

 

I onsdags bjöd Filips moster + familj oss två på restaurang med fördrink och hela paketet. Det var kul, inte bara trevligt, utan roligt och givande och inte tråkigt för en sekund. Det kändes vänskapligt och absolut familjärt men inte på det vanliga träffa-släkten-viset. Det var en fin kväll och jag hoppas vi träffar dom snart igen. Intressant i fallet: familjen bor i England och Filip träffar dom därför inte så ofta. Eller det kanske inte alls spelar roll i fallet. Jag tror lika mycket på att det kan vara så att har man bestämt sig för att det är en cool och rolig moster så är steget från barn-vuxen-relation mycket lättare att ta. Eftersom båda har levt med en väntan på att det är en barnfas som ska ta slut. Jag vill generalisera så se det inte som en studie av Filip och hans moster.

                Jag känner mig ofullständig i mitt tyckande och tänkande eftersom jag bara levt mitt liv som barn tills nyligen. Min upplevelse är att alla tråkiga gnälliga vuxna just har blivit medmänniskor och att jag alltmer bemöts med en helt nyfunnen respekt. Det är intressant att uppleva det eftersom det känns som att jag träffar nya människor i gamla människors kroppar. Det är också skrämmande att inse att de som tidigare var självklara, personlighetslösa vuxna på fasta platser i mitt liv nu är personer vars åsikter och egenskaper jag eventuellt inte alls vill ha att göra med. Enkel jämförelse: en cool person är oftast inte cool på samma sätt när man lärt känna personen och upptäckt en bredare personlighet. En barn-vuxen-relation är också censurerad på det viset tycker jag.

 

Geniala Lena Andersson beskriver i Utan personligt ansvar den viktiga reformen/revolutionen barn och föräldrar genomlider. Hinner inte leta fram precisa citatet just nu, ledsen för det. Kontentan är enligt min uppfattning att vi uppfostrar en del av oss själva i ett barn. Det är det som gör det gångbart att leva i ett sorts minikollektiv med många små individer. Livet fram tills smällen är ett (lyckligt?) ovetande om vad det är för personer man har uppfostrat / levt med. Smällen är alltså när ungdomen börjar få gehör från omgivningen i sina tankebanor - vilda, helt faktabefriade spekulationer här - och de inte bara är tankar och känslor utan kontext. Det är först då det går att formulera tankarna så att någon annan kan begripa kontentan. Jag tror att det är först när vi har våra egna tankar och idéer formulerade för oss själva som vi kan förstå och tolka våra medmänniskors - så som att se vad en förälder är för en person utöver att vara ens förälder. Det är väl mognad. 

 

Det tredje skulle vara något om att när jag och Vindar upptäckte en granne i torsdags så slog det mig att hon på sina ca 80+ vore kul att ha vid middagsbordet. Att få upptäcka henne och hennes liv och tankar och känslor. Det här grundade sig i det väldigt simpla att vi bor i samma hus och att hon var snäll när hon lånade ut konservöppnare. Hon kanske inte alls är någon för mig. Jag hoppas jag får ta reda på det ändå.

 

Helgen var PRIDE-parad, fest, promenad och manusläsning med inslag av att följa ännu en tjej till boende (denna gång 04.00). Nu ska jag avsluta helg med att gå 200 meter bort till mina vänner. Har fortfarande inte vant mig vid att bo i centralt och vill aldrig göra det, det är en ynnest att få förundras över en sån sak dagligen.