Sommar utan lov

Jag är mitt i min andra sommar utan lov. Jag tog studenten för ett år och en månad sedan men det kan lika gärna ha varit en vecka eller ett liv sedan. Sommar med lov var Sommarlovsmorgon 09.00 på SVT1 till slutet av mellanstadiet. Efter det var sommar sovmorgon, ofrivillig familjesemester och alldeles för lång tid utan förälskelsen i parallelllkassen. I gymnasiet var sommarlov vila och resa. Precis lagom långt för att vila upp sig och hinna bli uttråkad. Sommar utan lov är mest en temperaturskillnad just nu. Det är också en sommarstängd stad med vissa gator folktomma för att folkfylla andra. Det är en tyst överenskommelse om att sommarens kvällar tillåter och rymmer mycket mer än höstkvällar, trots jobb 08.00 följande dag. Det är fint, och bara en av många andra somrar utan lov. Ungvuxensomrar. Eller barnlösa vuxensomrar. Med barn kommer loven tillbaka i en annan skepnad. Slut på sommartjafs.

Jag har givit mig själv två intensiva semestersemester-veckor. På de veckorna har jag försökt att ta ikapp det dagdrömmande, serietittande och efterkännande jag inte hunnit med under det gångna året. Det har jag lyckats relativt bra med. Den första veckan var på en segelbåt i Grekland, utan dator eller wi-fi med mina 10 äldsta kusiner och jag kan inte föreställa mig en mer känslomässigt trygg plats. Den andra var hemma i Stockholm. Vänner, mycket tid med min pojkvän Filip, som över sommaren är sambo, och ett kostymprov i Göteborg för tv-serien Saltön. En oväntad, nyfunnen känsla av bekvämlighet har tagit mig med storm. En ettrig liten tanke på att om jag lägger om mina ambitioner och släpper alla mina drömmar så kan jag leva ett liv med sovmorgnar och frukost som övergår i lunch har nästlat sig in i mitt tankerum. Jag vet med mig att jag kommer att slå bort den inom en snar framtid men tills dess så är det fridfullt att låtsas att det här är mitt liv nu - denna semestervecka, ett liv. Liksom.

Jag ska inte krossa tanken! Jag ska nöja mig med en modifikation av den. Jag ska försöka att ha en semestervecka i höst och en i vinter också. Ensamresor, vart än, är så otroligt tankeeffektiva för mig så en vecka upplever jag som det dubbla. Jag tycker om att göra mycket av tiden. Inte nödvändigtvis att vara väldigt prestationsproduktiv men att uppfatta tiden är viktigt för mig - då känns det som att jag förlänger livet litegrann.

Jag gör det lite svårt för mig själv. Jag vet inte vad jag gör om en månad eller var jag bor. Det tycker jag är spännande. Så länge det inte orsakar stress utan endast en överväldigande känsla av ungdom och frihet så vill jag leva så. Nästan så, åtminstone. Jag försäkrar mig med möjligheter men väljer att inte ta dem. Förhoppningen är att när jag känner mig minsta otrygg med mitt egendukade smörgåsbord av möjligheter så ska jag klippa mig och skaffa mig ett jobb/en utbildning. Jag hoppas innerligt att det blir så.

Idag börjar jag provsmaka höstens smörgårdsbord. Det finns en del väldigt goda rester från i våras som jag ska äta upp innan det mesta fylls på nästa vecka. Jag vet att hösten blir en röra av två TV-produktioner, vidare arbete på Beautiful Stories, politiskt konsultuppdrag, ideellt styrelse- och revisorarbete och det mest efterlängtade: en storsatsning på min Våldtagna Kvinnor - Ett teaterprojekt. Jag vet inte vad som hamnar på den här bloggen, det ser vi.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0