amaliaibland

Bechdeltestet finns. Kortfattat är det ett stickprov för kvinnorepresentation i film och TV som går ut på att hitta en konversation mellan två namngivna kvinliga karaktärer som pratar med varandra om något annat än män i mer än fem minuter. Det är ett test som funkar rätt bra om komersiell film och sådär bland andra. Hur som helst, här är en kul krock. På SVT-play visades i våras SVTs ungdomssatsning "En delad värld" som utspelar sig i en värld där nästan alla män dött i en epidemi. De moraliska funderingarna handlar om hur alla ska förhålla sig till detta faktum och vad som bör göras åt saken. De få män som fortfarande lever är världskändisar. I alla större roller utom en ser vi tjejer (Felice Jankell, Felicia Löwerdahl, Mikaela Knapp, jag själv, Meliz Karlge mfl.) och det är därför rätt överraskande att upptäcka att serien inte "klarar" Bechdeltestet. Udda grej.

 

En SVT-satsning som däremot klarar testet med RÅGE är den nerklippta versionen av vår långfilm som visas på SVT-play nu i juli (Moving Sweden: Alena). ALENA är baserad på Kim W Anderssons finurliga, skräckromantiska seriebok Alena. I filmadaptionen gjordes en begränsad del förändringar, så som det att alla jämnåriga killkaraktärer är i filmen tjejer. Helt enkelt blev privatskolan som berättelsen utspelar sig på en flickskola. Det stärker plotten och effekten av hur gymnasieeleven Alena (jag) fumligt navigerar i en sörja av kärlek, vänskap, bekräftelse, integritet, prestation och psykisk ohälsa. Har man haft svårt att greppa historien och karaktärerna i den nerklippta versionen så förstår jag det. Långfilmen kommer under sen höst, stay tuned. Jag kanske återkommer med lite mer analys. 

 

Fortsätter med pretentiös rubriksättning. Menar inget med den. Njutskäms lite över att jag trampar på Farbror Melkers paradfras genom att inte mena något. 

 

Igår när jag gick från Rålambshovsparken uppstod en situation som står för mycket mer än händelseförloppet i sig. De kön jag uppfattade har relevans. En tjej i sjuttonårsåldern hade svimmat på gatan och knappt hunnit hoppa av sin cykel. Det hade gått några minuter sedan det hände när jag kom till platsen. En gubbe står lutad över henne och jag hinner uppfatta att de inte känner varandra innan jag frågar vad som har hänt. Han säger att hon behöver lite socker och jag plockar fram ur min ryggsäck som hon tar av. Jag frågar henne om hon vill ha vatten och hon visar att hon har eget. En till man stannar hos oss och kollar läget. Vi är nu två män, jag och hon. Jag frågar om hon har långt hem och uppmanar att lämna cykeln och promenera samt erbjuder att jag går med. Vi ska åt samma håll. Gubben säger snabbt som svar på min fråga, men riktat till tjejen att han "inte släpper henne" och att han ska ta hem henne var hon än bor. Jag ser henne i ögonen och menar det övertydligt mycket när jag insisterar på att jag ska åt samma håll och kan gå med henne. Jag förtydligar, "du och jag kan gå". Gubben insisterar på att det är han som ska ta hem henne. Hon ser mig i ögonen och säger "nej tack, det är bra" till mitt förslag. Jag och den andra mannen börjar gå därifrån. Jag ser att den andra mannen vänder sig lika oroligt om som jag för vartannat steg vi tar och när vi hamnar sida vid sida vid trafikljuset säger jag något. Han tyckte också det var obehagligt. Jag säger att jag kan gå två meter framför dom hela vägen till St Eriksplan, jag kan ta den vägen dit jag ska. Han tycker det låter bra och säger att han också ska åt samma håll. 

 

Så kom det sig att tjejen fick ett ekipage på tre personer när hon skulle gå från Fridhemsplan till sin port vid St Eriksplan. Två av oss gick bara med för att vi inte litade på hennes följeslagare. Såhär såg det ut: Först spatserade jag och låtsaslyssnade på musik. Ett helt intakt avstånd på 3 meter var det från mig till tjejen och gubben, hela vägen. Jag höll koll på det i skyltfönster som jag låtsades titta i. Bakom dom gick mannen och vi båda lyssnade halvt på deras samtal. Oroväckande specifika frågor om var hon bor, vilka hon bor med och vilka som är hemma. Det gick bra och jag och mannen stannade väldigt icke-diskret utanför hennes port tills dess att gubben hade gått en bra bit bort och hon in i porten. En större analys är överflödig, det är sorgligt att det behöver bli såhär. Hellre en promenad för många än en för få. 

Jag är mitt i min andra sommar utan lov. Jag tog studenten för ett år och en månad sedan men det kan lika gärna ha varit en vecka eller ett liv sedan. Sommar med lov var Sommarlovsmorgon 09.00 på SVT1 till slutet av mellanstadiet. Efter det var sommar sovmorgon, ofrivillig familjesemester och alldeles för lång tid utan förälskelsen i parallelllkassen. I gymnasiet var sommarlov vila och resa. Precis lagom långt för att vila upp sig och hinna bli uttråkad. Sommar utan lov är mest en temperaturskillnad just nu. Det är också en sommarstängd stad med vissa gator folktomma för att folkfylla andra. Det är en tyst överenskommelse om att sommarens kvällar tillåter och rymmer mycket mer än höstkvällar, trots jobb 08.00 följande dag. Det är fint, och bara en av många andra somrar utan lov. Ungvuxensomrar. Eller barnlösa vuxensomrar. Med barn kommer loven tillbaka i en annan skepnad. Slut på sommartjafs.

Jag har givit mig själv två intensiva semestersemester-veckor. På de veckorna har jag försökt att ta ikapp det dagdrömmande, serietittande och efterkännande jag inte hunnit med under det gångna året. Det har jag lyckats relativt bra med. Den första veckan var på en segelbåt i Grekland, utan dator eller wi-fi med mina 10 äldsta kusiner och jag kan inte föreställa mig en mer känslomässigt trygg plats. Den andra var hemma i Stockholm. Vänner, mycket tid med min pojkvän Filip, som över sommaren är sambo, och ett kostymprov i Göteborg för tv-serien Saltön. En oväntad, nyfunnen känsla av bekvämlighet har tagit mig med storm. En ettrig liten tanke på att om jag lägger om mina ambitioner och släpper alla mina drömmar så kan jag leva ett liv med sovmorgnar och frukost som övergår i lunch har nästlat sig in i mitt tankerum. Jag vet med mig att jag kommer att slå bort den inom en snar framtid men tills dess så är det fridfullt att låtsas att det här är mitt liv nu - denna semestervecka, ett liv. Liksom.

Jag ska inte krossa tanken! Jag ska nöja mig med en modifikation av den. Jag ska försöka att ha en semestervecka i höst och en i vinter också. Ensamresor, vart än, är så otroligt tankeeffektiva för mig så en vecka upplever jag som det dubbla. Jag tycker om att göra mycket av tiden. Inte nödvändigtvis att vara väldigt prestationsproduktiv men att uppfatta tiden är viktigt för mig - då känns det som att jag förlänger livet litegrann.

Jag gör det lite svårt för mig själv. Jag vet inte vad jag gör om en månad eller var jag bor. Det tycker jag är spännande. Så länge det inte orsakar stress utan endast en överväldigande känsla av ungdom och frihet så vill jag leva så. Nästan så, åtminstone. Jag försäkrar mig med möjligheter men väljer att inte ta dem. Förhoppningen är att när jag känner mig minsta otrygg med mitt egendukade smörgåsbord av möjligheter så ska jag klippa mig och skaffa mig ett jobb/en utbildning. Jag hoppas innerligt att det blir så.

Idag börjar jag provsmaka höstens smörgårdsbord. Det finns en del väldigt goda rester från i våras som jag ska äta upp innan det mesta fylls på nästa vecka. Jag vet att hösten blir en röra av två TV-produktioner, vidare arbete på Beautiful Stories, politiskt konsultuppdrag, ideellt styrelse- och revisorarbete och det mest efterlängtade: en storsatsning på min Våldtagna Kvinnor - Ett teaterprojekt. Jag vet inte vad som hamnar på den här bloggen, det ser vi.