Denna sommar, ett liv - och annat tjafs

Fortsätter med pretentiös rubriksättning. Menar inget med den. Njutskäms lite över att jag trampar på Farbror Melkers paradfras genom att inte mena något. 
 
Igår när jag gick från Rålambshovsparken uppstod en situation som står för mycket mer än händelseförloppet i sig. De kön jag uppfattade har relevans. En tjej i sjuttonårsåldern hade svimmat på gatan och knappt hunnit hoppa av sin cykel. Det hade gått några minuter sedan det hände när jag kom till platsen. En gubbe står lutad över henne och jag hinner uppfatta att de inte känner varandra innan jag frågar vad som har hänt. Han säger att hon behöver lite socker och jag plockar fram ur min ryggsäck som hon tar av. Jag frågar henne om hon vill ha vatten och hon visar att hon har eget. En till man stannar hos oss och kollar läget. Vi är nu två män, jag och hon. Jag frågar om hon har långt hem och uppmanar att lämna cykeln och promenera samt erbjuder att jag går med. Vi ska åt samma håll. Gubben säger snabbt som svar på min fråga, men riktat till tjejen att han "inte släpper henne" och att han ska ta hem henne var hon än bor. Jag ser henne i ögonen och menar det övertydligt mycket när jag insisterar på att jag ska åt samma håll och kan gå med henne. Jag förtydligar, "du och jag kan gå". Gubben insisterar på att det är han som ska ta hem henne. Hon ser mig i ögonen och säger "nej tack, det är bra" till mitt förslag. Jag och den andra mannen börjar gå därifrån. Jag ser att den andra mannen vänder sig lika oroligt om som jag för vartannat steg vi tar och när vi hamnar sida vid sida vid trafikljuset säger jag något. Han tyckte också det var obehagligt. Jag säger att jag kan gå två meter framför dom hela vägen till St Eriksplan, jag kan ta den vägen dit jag ska. Han tycker det låter bra och säger att han också ska åt samma håll. 
 
Så kom det sig att tjejen fick ett ekipage på tre personer när hon skulle gå från Fridhemsplan till sin port vid St Eriksplan. Två av oss gick bara med för att vi inte litade på hennes följeslagare. Såhär såg det ut: Först spatserade jag och låtsaslyssnade på musik. Ett helt intakt avstånd på 3 meter var det från mig till tjejen och gubben, hela vägen. Jag höll koll på det i skyltfönster som jag låtsades titta i. Bakom dom gick mannen och vi båda lyssnade halvt på deras samtal. Oroväckande specifika frågor om var hon bor, vilka hon bor med och vilka som är hemma. Det gick bra och jag och mannen stannade väldigt icke-diskret utanför hennes port tills dess att gubben hade gått en bra bit bort och hon in i porten. En större analys är överflödig, det är sorgligt att det behöver bli såhär. Hellre en promenad för många än en för få. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0